Filosofi och syn på hundträning samt relationen till hundar

 

Jag har visserligen en hund som heter Vilja, men min verksamhet är faktiskt inte döpt efter henne.

Däremot är såväl Vilja som min verksamhet döpt efter min syn på hundträning. Jag gör här ett försök att beskriva den synen på ett så utförligt sätt som möjligt:

 

”Med hundens egen motivation, förmåga och Vilja som drivkraft”

I mitt arbete med hundarna håller jag ständigt fokus på och kontakt med det faktumet att hunden (som art och som individ) har en egen drivkraft. I samma grad som jag lyckas påminna mig om det kan jag utveckla mitt inkännande för hur jag kan tillåta den drivkraften och därmed samarbeta med hunden på ett effektivt vis.

 

Inlärning

Vi inlärning använder vi oss av positiv förstärkning och positiva associationsmönster.

 

Relation

Utanför ramarna för selektiv och målinriktad inlärning av moment och beteenden har vi alla en relation med våran hund. Våran hund är inte en varelse som ska tränas och styras dygnet runt utan en person. I relationen är det viktigt att där finns ömsesidig tillit, förståelse, ärlig kommunikation, en säkerhet /och därmed trygghet) i vem som har vilka uppgifter, glädje, kärlek och att vi har roligt tillsammans. Allt detta är fullt möjligt mellan hund och människa och kanske är det just därför hunden sägs vara människans bästa vän.

 

Människan i förhållande till hunden och min syn på det genom åren

Vi människor är våra hundars familjemedlemmar. Men vad är våran i familjen gentemot hunden?
För mig hette det tills andra hälften av 90-talet att vi var våra hundars ledare, jag använde då begreppet ”ledarskap” liksom de förebilder jag hade då.

Ledarskap var dock, i vissa kretsar och på sina håll än idag, kopplat någon slags ”upphakning” av att sociala strukturer måste bygga på rangordning. Ibland associerades det även med våld (såsom att vi skulle vända upp och ned på våra hundar, nypa dem, kasta kedjor efter dem mm). Det var inte min grej och jag slutade använda det begreppet för att tillåta min uppfattning om vem jag är gentemot hunden utvecklas i ett ”fredat utrymme”. Min utmaning blev då att istället för att binda upp mig vid andras övertygelse ta reda på det i självaste relationen till hunden. Med andra ord; jag ”frågade” hundarna berätta för mig vem jag var. Jag var i detta ”ingemansland” under ca 7 år, jag försökte se saker utan att värdera, bara se saker för vad de är, jag försökte göra det som de flesta hundar är bättre på än oss. Det var väldigt läskigt och det var inte alltid jag klarade av det. Ibland beställde jag någon bok för att se om någon hade ett ord, ett begrepp (ett alternativ till ledarskap) som jag kunde ta till mig. ”Hundägare” stämmer i juridisk mening eftersom hunden då betraktas som en vara, men jag var ju ute efter ett begrepp som berörde min roll i relationen till hunden, och där var ju hunden en familjemedlem och ingen vara. "Positivt ledarskap" är bra men jag fastnade ej för det uttrycket eftersom det finns bitar i aktiviteter och även vitar i relationen där hunden leder.Så småningom började han som jag i början fick begreppet ”ledarskap” av (A. Hallgren) byta ut ordet mot lärare eller lärarskap. Det lät väldigt bra! Men det passade inte min pedagogiska och relationsmässiga ansats eftersom jag i mitt ”fredade utrymme” hade vunnit enormt mycket utveckling av insikten att jag hade precis lika mycket att lära mig om hunden som hen hade av mig (livsviktiga saker dessutom, såsom kreativitet, ärlig kommunikation...ja, kärlek helt enkelt). Så där sprack min illusion av kontroll och jag fick flyta runt i ovissheten enda fram till 2007 då jag hittade det ord som stämde in på mig: Samordnare

Vi är en familj och är därför alla varandras familjemedlemmar. En viktig relationsmässig aspekt som skiljer mig från en hund under hela livet är att det är jag som har det yttersta ansvaret för familjen. Att vi får mat, att alla får bästa möjliga chans att utvecklas och må bra (fysiskt och emotionellt). Min uppgift som samordnare är att fördela de uppgifter och ansvarsområden som ligger inom ramarna för det yttersta ansvaret för familjens överlevnad

 

Exempel:
*Jag är den som fattar beslut om (tillåter eller inte tillåter) vem vi ska hälsa på och när vi ska gå över en bilväg
* Hunden är den som har uppgiften att bestämma åt vilket håll vi ska gå då vi följer ett spår

Många uppgifter delas såsom uppgiften att hålla koll på den andra.

 www.lunaliahund.se