Verksamhet -> Terapihundar

 

Att förstå sig på sig själv genom andra och tvärtom.......

 

På Täby gymnasieskola har vi vart med om många saker som kan verka små men är väldigt stora.

Eleverna där är indelade i olika lag, vi jobbar med allt från närhet till ganska komplicerad kommunikation. Att se andras behov och signaler, att tolka dem och följa upp, att samarbeta, leda och låta sig ledas är några av dessa saker.

Men inte minst med att förstå sig själv.

 

Men några elever på skolan var jätterädda för hundar och/eller hade mycket bestämda uppfattningar om hundar.

Dessa behövde inte vara i samlingsrummet och givetvis tyckte jag inte att jag ville "tvinga" dem att ha kontakt med hundarna.

 

En av dessa elever sprang ofta utanför glasväggarna till samlingsrummet och ropade saker, ex "hundarna är farliga, de kan bitas och då gör de så här och det händer så här ..."

*mycket dramatiska förklaringar och utgångar på vad som skulle kunna hända om en kom i närheten av en hund*

 

När jag hade vart där några gånger skrev rektorn till mig att hon hade önskemål om att jag skulle jobba specifikt med framförallt den pojken eftersom hans rädslor och bstämda uppfattningar handlade om mer än om just hundar och att hon upplevde att det hindrade honom.

Jag var skeptisk och tänkte att det var bättre att han fick hålla avstånd istället för att JAG skulle närma mig med hundarna (jag tror ni hade förstått mig om ni hade hört/sett intensiteten i hans utsagor om hundar och kalibern i hans bestämdhet...), men tänkte att jag ändå skulle göra ett riktat försök.

Pojken och en annan elev fick gå in i samlingsrummet med sina assistenter,

Jag skulle gå sakta mot dem.

Jag lämnade Verah vid ingången och tog bara med mig Hedda.

 

 

Så gick jag mot dem med typ 2 steg i minuten

 

."Kan jag komma in här väldigt sakta?”

”Inte med hundarna, lämna hundarna hemma nästa gång du kommer hit...”

”Men jag jobbar ju här med hundarna”

”Nej, det kan man absolut inte göra...hundar bits och då går armarna av och.....”

 

Står stilla 5 minuter....

 

Assistenten försöker förklara för killen att hunden inte är farlig.

Men ju mer hon säjer så, desto viktigare blir det för honom att verbalt förklara hur farlig hunden är.

Hon försöker igen, men han blir bara mer och mer dramatisk i att förklara hur farliga och även äckliga, vidriga osv ALLA hundar är.

 

 

 

”Kan jag gå 5 jättesmå steg till mot er och efter det kommer jag inte be er om något mer idag om ni inte själva vill det”

”Är det ett löfte?”

”JA”

”Håller du dina löften då?

”JA!”

”Ok 5 steg , sedan får du sätta dig. Och inte här brevid oss, där! Och där ska du sitta med din farliga hund som kan bita av både....”

”Ok”

 

Tänkte att jag får ta dessa 5 steg och att jag sedan får nöja mig för den dagen med just detta lilla projekt

 

DÅ hände det något jag ej räknat med:

Hedda blir rädd för ett konstgjort litet vattenfall som porlar. Jag försöker visa henne att den inte är farlig, men hon vill inte gå fram och undersöka den.

 

Då säjer killen: ”Vattnet är inte farligt”

Jag säjer ”Jag vet, men Hedda tycker att vattenfallet är obehagligt”

”Förstår du inte att man inte kan drunkna i så där lite vatten? Det är inte farligt!!!”

”Det är inte farligt, men av någon anledning tycker HON ändå att det är farligt”, säjer jag

”Håll käften, jag pratar inte med dig längre! Jag pratar med hunden”, säjer han

”Ehhh...Ok...”

 

Då säjer flickan att hon vill hålla i hundens koppel.

 

Jag säjer då att det är okej, men att jag har sagt att jag ska stanna och inte komma närmre”

 

Pojken säjer då att jag kan komma närmre till flickan om hon vill det, men INTE till honom.

 

Jag går dit, flickan håller i Heddas koppel.

 

 

 

 

Pojken blir tyst och ett tag....

 

Sedan, plötsligt, ropar han till sig Hedda, tar hennes koppel och förklarar för henne att hon inte behöver vara rädd för vattnet längre (!)

 

”Jag förstår att du är rädd, men det är faktiskt inte farligt!!”

 

 

Han går fram med henne till vattnet (!): ”Titta här, man kan inte drunkna i så här lite vatten!”

Av någon anledning lyckas han bättre än mig för Hedda går fram till vattnet, hon t.o.m dricker 2-3 slickar ur det.

 

 

Sedan går han iväg några steg med henne.

Han säjer ”Titta, hunden skrattar, hon är inte farlig. Hon skrattar. Nu vet hon att vattnet inte är farligt”.

Sedan börjar vi alla skratta.

 

 

Nästa steg är att han säjer att hunden vill gå fram till den andra hunden.

 

”Ok, vill du hälsa på Verah också?”

”Nej, den här hunden skrattar men den andra är farlig, men den här skrattande hunden vill hälsa på den andra hunden...då är det bäst att jag följer med.

 

Jag följer med pojken och Hedda mot Verah.

 

Ber Verah ligga still.

 

 

Sedan går pojken en liten promenad med Hedda runt skolan.

 

Det har han givetvis gjort även med Verah efter den här dagen eftersom han har kommit på att även hon mest skrattar och förmodligen inte är så farlig.